Reseskildring: Only team in Asia with a European Cup
2019 åkte jag till Baku och såg Chelsea slå Arsenal. Aldrig förr eller senare har jag varit med om en sådan speciell resa, aldrig förr eller senare har ett beslut känts så rätt. Det här är min bästa Chelseaberättelse.
Jag har egentligen ingen speciell anledning att skriva denna krönika nu. Att den markerar 5 OCH ETT HALVT år sedan Europa League-finalen den berättar om känns otroligt svagt, och turneringen vi gick in i precis är ju inte Europa League utan CONFERENCE league. Nåväl. Kanske är det jag kommer att berätta så pass givande att texten kan få vara tidlös.
Jag ska berätta om Europa League-finalen 2019, mellan Chelsea och Arsenal, i Baku, Azerbajdzjan. Jag hade sett en Europa League-match på plats redan, åttondelsfinalen, mot Slavia Prag, och åkt ner för att möta upp mina vänner som hade sin studentresa där. Jag fick se en helt okej 1-1-match på en - som jag minns det - väldigt härligt arena. Innan dess hade de kungsblå slagit ut Dynamo Kiev, efter spelade man av Frankfurt i en semifinal som faktiskt blev väldigt spännande – Chelsea vann till slut på straffar på Stamford Bridge.
Och så kom vi till finalen. Jag hade bestämt mig för att försöka gå, och förberedelsearbetet blev speciellt; jag jobbade under den perioden som vikarie på en skola, och varje ledig stund spenderades med att kolla flyg, tåg, olika lösningar. I och med att matchen var i Azerbajdzjan var flyg dyra; de biljetter som startade på 4 500 kronor gick, efter kanske 2 dagar, upp till tiotusen eller mer i pris. Det var inte pengar som jag, som student, eller ”student under sabbatsår” varken ville eller kunde spendera.
Så dagarna gick, och jag letade. Flyg från köpenhamn, mellanlandning i Kiev, tåg? Svårt.
Men en dag fanns den där.
Jag kom hem från en vanlig dag på jobbet och hittade kombinationen: tåg till Köpenhamn, flyg från Kastrup till Ukraina, vidareflyg till Tbilisi, specialbokad personbuss där ifrån. Jag kände mig som en upptäcktsresande som äntligen hittar lösningen, X:et på kartan, vägen att ta sig dit!
Jag hörde av mig till Ryan.
Ryan är, för läsarens skull, en galen skotte som jag träffat under tidigare Chelsearesor, via tidigare redaktionsmedlemmen Vincent Messenger (Shoutout, ni kan kolla hans Linkedinprofil). När alla Ryans kompisar kände att Frankfurt i semin räckte, det måste finnas någon nivå på galenskapen, så ville han till Baku. I det var vi enade.
Jag hörde av mig till honom och han nappade på lösningen; vi bokade de flera flyg och bussar som krävdes, och säkrade även biljetter via Chelsea – de var inte så svåra att få tag på med tanke på hur många som valde att inte åka dit.
Dagarna innan avresa minns jag att jag gick hem från mitt jobb i majvärmen, och varje dag skickade en video till honom där jag sjöng ” To Baku, we’re on the way!”.
Nervöst
På avresedagen körde min kära mor mig till bussen, och för att jag som jag brukar vara var klädsamt sen missade jag den nästan, men jag tog mig in till Göteborg och på nästa buss till Köpenhamn. Väl där mötte jag Ryan.
Jag var nervös. Det kändes konstigt, läskigt, att bara åka med en random skotte jag träffat på halvfyllan ett antal gånger tidigare, till en final i Asien; kommer han tycka det är kul, kommer vi klicka, kommer JAG tycka det är kul? Det var inte enbart med spänning och glädje jag såg honom spatsera mot mig.
Han var klädd i sin sedvanliga utstyrsel, shorts och en färgglad piké, armarna öppna med ett leende på läpparna. Nervositeten jag kände rann sakta av mig.
Vi slog oss ned och tog en öl, och då kändes allt härligt; han pratade om gamla Chelseaminnen, och jag med, och försökte bara hänga med honom - min erfarenhet var - såklart - minimal jämfört med hans.
Vi satte oss på planet och då var planen- no pun intended – i gång. Vi drack öl och pratade gamla Chelseaminnen, och resor man skulle vilja göra, arenor man ville besöka, och till slut blev flygvärdinnan så trött på vårt tjattrande och vår höga ljudvolym att hon sade till oss. Can’t two guys just have a bit of fun?
I Kiev hade vi ett stopp i några timmar och tog sedan nattflyget till Tbilisi. Vi landade där klockan 01.30 på morgonen.
Vi var väldigt trötta, men slog oss ner på den enda baren - vad jag minns - som fanns där, och drack öl och pratade inte så mycket. Med en timme kvar till vår utlovade buss började ett annat Chelseafan som suttit där hela tiden prata med oss, och vi undrade varför han inte startat en konversation tidigare.
Vår buss kom, och med fyra arsenalfans åkte vi mot Baku. Jag somnade(äntligen).
Efter ett par timmar blev jag väckt - då hade vi nått gränsen mellan Georgien och Azerbajdzjan.
Ni förstår. En vanlig 20-åring, som vill ha det lite kul, och finner sig sittandes på gränsen mellan Georgien och Azerbajdzjan i en piké (ja, piké kan vara både en tröja och en buss). Vi gick ut ur bussen, och bredvid oss var en hög bergsvägg beklädd med uniformerade soldater med vapen, och en herrelös hund sprang runt mellan benen på oss och allt kändes konstigt.
Av någon anledning blev Ryan mer skrämd av hunden än av soldaterna, vilket kanske säger allt du behöver veta om honom. Trots ett gammalt och halvskavande pass från Ryan tog vi oss igenom securityn, och på andra sidan stod ett stort antal personer som frågade om ”Taxi?” - de var såklart redo för ett stort antal fans från de brittiska öarna. Vi tackade nej, säkra med vår buss.
"Baku Rest"
Till slut, efter sju timmars bussfärd med halvknackig sömn, hela tiden lite störd av Arsenalfansen, som var jättetrevliga men bara inte ville SLUTA PRATA, var vi framme; det var en fantastisk känsla att gå ut från bussen och befinna sig i en helt annan stad, på en helt annan plats , i en helt annan kultur. Det var varmt som SATAN, och trots att Ryans piké var skrikande ljus (ni vet, ju ljusare material desto mindre värmetilldragande) svettades han som en jävel. Jag med.
Ryan hade bokat hotell, och det kändes bra; trots att han hade en viss historia av att vara virrig så hade jag också det, och det var skönt att inte vara den som förväntades ha koll hela tiden, agera reseledare, sitta inne på
svaren.
Vi sökte en taxi och kom just då på hur otroligt dyrt det var att surfa där - en minuts 4G-användande drog duktigt med pengar – och fick i stället fånga första bästa taxi på gatan. Ryan sade hotellets namn, ”Baku Rest”, och taxichauffören nickade och såg tillräckligt säker och med på noterna ut för att tillfredsställa oss.
Taxin körde oss ut ur stan, mot det som väl bäst kan beskrivas som någon slags favela, och det klart att det på många sätt var en sorglig syn; en hyperkommersialiserad stad med höga skyskrapor och ny teknologi, och precis utanför, tio minuter bort med bil, extrem fattigdom. Det var inte utan sina moraliska betänkligheter jag såg de fallfärdiga husen svisha förbi utanför taxifönstret.
Men vi hade andra problem. Jag har 99 problem och ett av dem är att taxichauffören inte hittar hotellet. Efter en stunds körning, när vi var så pass långt utanför Bakus stadskärna att vi funderade på om vi ens var i staden längre, stannade chauffören utanför ett hotell som, med tanke på hur allt såg ut runt det, verkade hyfsat fräscht. Han gick in, började prata med någon, och efter fem minuter kom han ut och såg märkbart stressad ut. Vi frågade ”Wasn’t that the hotel?”, och han sade ”No”. Vi blev konfunderade. Taxichauffören började köra igen och plocka upp en gammal Nokia; ringde ett samtal på arabiska, frågade om ”Baku rest”. Vad var det som hände?
Långsamt började vi inse något; inte bara var det så att taxichauffören inte hittade hotellet, och inte fick bättre tur av att köra runt i cirklar och ringa vad jag gissar var diverse kollegor, men det verkade också som att hotellet inte ens fanns. Vad fan hade Ryan rökt när han bokade?
Det kändes nästan som en filmscen när vi till slut, efter att jag blivit rejält irriterad, bad honom stanna, och han gjorde det, och vi fann oss precis utanför ett annat hotell, som definitivt uppnådde någon slags standard av boende vi satt för oss själva och där rum fanns lediga för en inte för stor peng.
Till slut, lite lugn.
Vi gick upp på hotellrummet och gjorde i ordning oss.
När vi sedan spatserade ner på stan, hoppade in i en ny taxi för att åka bort till de officiella ”supporterområdet” etablerat av, vad jag minns, UEFA själva, fanns det hopp för kvällen; vi skulle få se Chelsea spela Europafinal, mot ett gäng bittra rivaler, på plats. På plats nästan borta i Asien. Det kändes helt otroligt när taxibilen långsamt rörde sig tillbaka mot centrala Baku, och vi såg byggnader man bara sett på bild tidigare och den tryckande värmen skapade sådana där vågor över asfalten som man alltid ser under varma sommardagar.
Väl vid supporterområdet blev vi väl inte superimponerade; det var inte särskilt befolkat och de personer som fanns där skapade inte något riktigt tryck. Vi slog oss ändå ner med en öl och diskuterade, ja, vad minns jag faktiskt inte – sannolikt förväntningar inför kvällen och Chelseaminnen, men troligtvis också annat; livet, skolan, jobbet, Oasis, you name it. Ryan var alltid ganska enkel att prata med, och även om han ibland kunde göra galna saker kände jag också en trygghet med honom – han var, och är, snäll, vilket inte nog kan lyftas upp som en god egenskap.
På något vänster hittade vi faktiskt en bar, inte långt från supporterområdet men ändå tillräckligt långt för att man skulle behöva anstränga sig för att hitta den. Den var fullt befolkad av Chelseafans.Det går väl inte att beskriva det på annat sätt än att Chelsea fullständigt tagit över baren; från högtalarna dånade Neil Diamond(såklart) och folk rökte inomhus. Det var fantastiskt. Där hängde vi, och lät öl efter öl leta sig ner i magen, blev fullare och fullare. En bit innan matchstart gick vi med resten av Chelseafansen mot tunnelbanan, och Ryan hade med sig en burköl, och väl på tunnelbanan blev han uppläxad av en Bakuboende som sade ”You not drink in Muslim country!”. Vad ska man säga? Ryan slängde ölen, märkbart stressad och kränkt över konfrontationen.
Vi kom till arenan, och jag tror aldrig jag har varit så kissnödig som då; jag fick VERKLIGEN anstränga mig för att hålla blåsan i schack, och när jag kom in till arenans toaletter kändes det som att jag kissade ut halva mitt väsen.
Match och tårar
Och så matchen; vad ska man säga om den? Hur väl minns du som läsare den?
Jag minns att det såklart kändes helt surrealistiskt att stå och skandera med så många Chelseafans på den arenan, och inse att vi alla, sextusen av oss, faktiskt tagit oss till ASIEN för att se vårt lag. De delar av arenan som inte var utsatta för Chelsea – eller Arsenal-fans var knappt fulla och upptogs av neutrala supportrar; fans till lagen upptog en knapp femtedel av arenans kapacitet. Det var såklart tråkigt att känna att de som faktiskt gett upp ganska mycket för att ta sig dit blev så pass särbehandlade, men det var inte heller något jag tillät ta upp alldeles för mycket av min tid – jag var ju där.
Jag minns när vi tog ledningen via Giroud i början av andra halvlek, jag minns Hazards fenomenala 3-0-mål, jag minns hur vi alla sjöng ”5000 miles, you’re still fucking shit!”, och, kanske min favorit, ” We’re the only team in Asia with a european cup”. Det var helt fantastiskt.
Precis innan matchen började sade Ryan, eventuellt för att förbereda mig för att han såg det som mindre manligt – att han oavsett resultat högst sannolikt skulle börja gråta. Jag tyckte det var lite kul, och också äkta på många sätt; jag tror inte jag gråtit en enda gång när jag sett Chelsea.Samtidigt funderade jag på om det skulle visa sig sant - men det gjorde det; när slutvisslan löd och vi kunde konstatera att vi vunnit med 4-1 och tagit hem vår andra Europa League-titel någonsin var det mycket riktigt tårar i Ryans ansikte.
Efterfesten var som ingen annan, efterfest eller vanlig fest, jag varit med om. Jag har aldrig tidigare eller senare känt att det varit så otroligt naturligt att vara uppe hela natten, att se solen gå upp på baren, att dricka öl efter öl där inne. Vi pratade med några britter som bodde och jobbade i Dubai och hade kunnat ta sig över jämförelsevis smidigt, vi dansade till Chelsealåtar, vi var överlyckliga. Det låter väl fånigt. Men det var också precis så det var.
Vi sov till sent på dagen nästa dag, vaknade kanske vid 14, och då var det upp på hästen igen; direkt tillbaka in i en buss till Tbilisi, och hela resan jag spenderat den första sidan av denna text med att beskriva började om – fast åt andra hållet.
Jag vet inte om jag någonsin varit så trött som jag var på bussen från Köpenham tillbaka till Göteborg den 31(då hade det alltså gått två dagar sedan matchen), och jag vet heller inte om jag någonsin känt att något varit så rätt, att jag tagit ett så bra beslut. 28 timmar dit, 24 timmar där, 28 timmar hem.
And I would do it all over again in a heartbeat.
